Bakslag…

Jag har inte uppdaterat på länge, mest för att vi fått bakslag vad gäller Axxa… Allt har gått hur bra som helst och vi hade precis fått öka till promenader på 75 minuter. Sen kom den 10 mars när Axxa tappade bakdelen när vi var ute på kvällspromenad… Det var en liiiiten fördröjning mellan vänster och höger så hon ramlade inte men rumpan åkte ner någon decimeter. Hon verkade dock inte det minsta berörd. Jag smsar Charlotte så fort jag kom hem och hon svarar redan samma kväll ungefär; ”en gång må hända, men händer det igen måste Hugo kontaktas. Vila från rehabövningar över helgen kör sedan på med dem som vanligt igen, minska promenaderna till ca 30 minuter igen”.

kavalletti

Kavaletti eller ”plockepinn” som vi kallar det hemma hos oss då någon inte förstår varför man nödvändigtvis ska lyfta benen när det går lika bra att bara forcera?!…

13 dagar senare, onsdagen före påskledigheten, händer det igen. En liten bit in på promenaden tappade hon bakdelen och ramlade nästan ner på knäna men lyckade räta upp situationen blixtsnabbt. En liten stund senare såg det ut som att hon tappade kontakten med höger bakben för någon sekund, det blev liksom hängande  luften…

Vi går hem och jag har en stor klump i magen… Sms:ar Charlotte igen och stänger sedan av telefonen då vi ska på begravning. 2-3 timmar senare sätter jag på telefonen igen och då har jag 2-3 sms, ett par mail samt flera missade samtal från Charlotte! Jag har även missade samtal från Strömsholm. Avviker från begravningskaffet och börjar ringa runt… Allt resulterar i att det visar sig att Charlotte fixat så att vi har fått en tid till Strömsholm redan dagen efter!

Torsdag förmiddag åker vi ner till Strömsholm för att träffa Hugo, som tack och lov jobbar på skärtorsdagen. Så otroligt skönt att få tid innan påskledigheten! Precis som förra gången vill han köra undersökningen ute. Jag kopplar loss henne så hon får röra sig lite fritt, ”lurar” henne att röra sig fort, stanna fort och göra några hastiga svängar för att han ska kunna se rörelsemönster och kroppskontroll. Han känner igenom ryggen och förklarar lite mer om operationen.

Han berättar att diskbråcksoperation är ”rutin” och en relativt enkel operation. Han berättade även att Axxa är den fjärde hunden han opererar med denna typ av fel. Det var en stor och jättesvår operation då den lösa benbiten var så hårt inkapslad av mycket ärrvävnad, de fick hålla på rätt länge och det var svårt att få bort allt. Jag visste att ”åkomman” var ovanlig och att det var en svår operation men jag hade inte förstått hur komplicerat allt var! Hugo visade även att hon har en grop i ryggen där de opererat bort benbiten, något som jag missat. Han förklarade återigen att operationen var helt lyckad och att han är jättenöjd med resultatet. Det som kan hända, vilket han berättade även innan operationen, är att det bildas ny ärrvävnad och att den nya ärrvävnaden då trycker på ryggnerven… Han berättade även att det här med att hon ”tappar” bakdelen är något vi får räkna med att hon kommer att göra lite ”nu och då”. Det blir som elektriska impulser som ”nyper till och stänger av” vilket gör att hon tappar kontakten för någon sekund. Det är inget farligt och det gör inte ont. Jag måste dock ha koll på hur ofta det händer, om det regelbundet eller om jag kan sätta in det i något sammanhang. Det får heller inte återkomma oftare och oftare.

Efter besöket hos Hugo har hon tappat bakdelen två gånger till så hon gör det ca var tionde dag. Hon skrapar även i tassarna emellanåt. Jag slår på Endomondo på varenda promenad vi går för att ha koll framför allt på tiden vi är ute, men även sträckan och hastigheten. Jag skriver även små noteringar efter promenaderna om det varit ”lugnt”, om hon tappat bakdelen eller skrapat i tassarna vilket hon också gör emellanåt. Jag för även bok över när hon tappar bakdelen eller om hon skrapat i tassarna kraftigt och då även vad vi gjort tidigare på dagen eller kvällen innan för att kunna se om det finns något samband/röd tråd. Jag känner dock ett annat lugn efter besöket hos Hugo och klumpen i magen är borta.

AJ

Inte bara Axxa som tränar, Jennifer tränar benmusklerna på varje ”dragkampspromenad”!

JA2

33 kilo hund drar 22 kg Jennifer…

JA

Ibland byts vi av så Jennifer får gå framför och locka och jag håller i Axxa

JA1

Nu har Axxa varit på rehab sedan den 17:e september. Det är sju månader sammanlagt! Den ”direkta” rehaben kommer pågå till mitten av juni ungefär som det ser ut just nu, men den kommer aldrig ta helt slut. Efter denna typ av operation får man räkna med att det tar upp till 2-3 år innan hunden är helt tillbaka, eller så ”helt tillbaka” som den kan komma. Det är otroligt tufft mentalt att ha en hund på rehab och så pass länge! Att inte kunna ta en promenad och bara koppla av utan att hela tiden ha denna koll. Hur rör hon sig? Drar hon bakbenen efter sig? Skrapade inte tassen i lite där? Hur mycket skrapade hon i? Vilket ben/tass? Tappade hon bakdelen? Hur mycket? Hur långt har vi gått? Går jag för fort? Och så vidare… Istället för att njuta av omgivningarna går jag nästan och stirrar mig blind på min hund som går 2-5 meter framför mig, beroende på om hon går i vanligt koppel eller i ett kortare flexi.

akupunktur

En gång i veckan åker vi till Charlotte på Animalen i Södertälje för uppföljning, vattentrask och akupunktur

För ett par veckor sen tog vi en promenad där jag bestämde att vi skulle skita i allt om så bara för en stund. Skrev på FB: ”Lycka är att skita i allt och springa trail! Skita i rehab & restriktioner och släppa hunden, i skogen, i skymningen, i naturreservatet och springa offroad!” Både jag och Axxa behövde det! Vad hon sken upp! Lycklig hund och lycklig matte! Nu sprang vi varken långt eller fort och Axxa fick givetvis lov att hålla sig nära. utöver springet så gick vi en kvart både som uppvärmning och nedvarvning. OJ vad vi har saknat att springa i skogen tillsammans…

trail2

trail

Solnedgång under trailrundan

 

 

 

Annonser
Publicerat i Axxa, L7S1, L7S1 OCD operation, Rehab, Var Dag | 2 kommentarer

Axxas rehab nuläge

Nu har Axxa ätit ytterligare 100 st Gabapentintabletter, 4 tabletter per dag, och jag har märkt skillnad på henne från när vi hade ett kort uppehåll. Axxa hade börjat skälla på varenda hund vi mötte, ett sådant där ”typiskt schäferskall”, tomskall kallar jag det för. Låter lite som att de skäller på tomgång för att de inte har något annat för sig. Det är inget hon brukar göra så jag trodde att det hängde ihop med underaktivering ihop med att vi inte träffat andra hundar på länge – får de inget att göra så skaffar de sig… Pratade lite med Annika om ifall vi kunde börja gå lite promenader ihop längre fram för att kunna börja träna bort det men när vi satte in Gabapentinen igen så försvann det av sig självt på ett par dagar!  Ikväll får hon sista dosen så vi får se vad som händer de närmsta dagarna, förhoppningsvis (!!) ska hon klara sig utan det nu.

Annars fortsätter Axxas rehab framåt enligt plan och ser i nuläget ut som nedan;
Promenader: 40-45 min, 2-3 ggr/dag, resterande kortare promenader på runt 20-30 minuter
Stretch av bakben (höftböjare – d v s föra benen bakåt): en gång per dag, efter den längsta promenaden
Balansera på Fitpaw: 1 gång per dag, 5*1 min
Diagonala benlyft: 3 lyft per benpar, ca 5-10 sek, 1 gång/dag
Dragträning: 3 gånger/vecka, ca fem minuter per gång i mitten av promenaden i promenadtakt med nomesele och koppel/lina med expander
Kavalletti: 3 gånger/vecka , fem pinnar  ca 10 cm höga, f/t 5-6 ggr de dagar hon inte drar, t ex varannan dag kavaletti och varannan dag drag
Massage: ett par gånger i veckan
Vattentrask: En gång per vecka

Utöver promenaderna tränar vi alltså balans/stabilitet (viktigt!) och stretchar varje dag, drag/kavaletti varannan dag samt massage 2 gånger per vecka.

Fitpaw shafer

När vi är hos vår fysioterapeut Charlotte börjar hon med att gå igenom Axxa, sedan får hon träna balans/stabilitet på en peanutboll och efter det är det vattentrask och lite prat. Peanuten tycker Axxa är hur skum som helst! Hon förstår inte vad det är, vad den ska vara bra för och tycker det är lite obehagligt när hon ska stå och ”vingla” på den… Jag önskar jag tänkt på att ta kort första gången vi använt den, när Charlotte ställt upp den mot väggen går Axxa och ställer sig någon meter ifrån och tittar med ögon stora som tefat och undrar vad 17 var det där?!?

Själv tycker jag det är fantastiskt skönt att få börja gå mer normala promenader och i vanligt tempo! Sedan är det ju lite si och så att behöva klocka rundorna och veta exakt hur långt man går, använder appen Endomondo men man missar lite av det där avkopplande med promenaderna… Fast det är ju bara under en period, som blir kortare och kortare för varje dag som går.

LYCKA ÄR… att få vara lös på tomten några minuter om dagen!!!

lycka

 

 

 

 

 

Publicerat i Axxa, L7S1, L7S1 OCD operation, Rehab, Var Dag | 3 kommentarer

Axxas uppföljning och rehab

Operationssåret har läkt otroligt bra! Jag har nog aldrig varit med om något som läkt utan minsta vätskande, något stygn som gått upp eller liknande men det gjorde detta.  Stygntagningsexperten Robban tog alla stygn här hemma, med hjälp av den eminenta allvetaren och hundexperten Marlon.

Några dagar senare åkte vi ner till Strömsholm för vårt första rehabbesök, sjukgymnasten hade missat Axxas ålder och trodde att det var en unghund som störtade in genom dörrarna. Ni som känner Axxa kan ju tänka er. 3-4 veckors inaktivitet och sedan är det en pool längs med ena sidan och i andra kortänden av rummet var det en vattentrask! Hon vart helt bananas! Jisses…

Vi skulle då gå fram och tillbaka så sjukgymnasten fick se hur hon rörde sig och sedan var det känna och klämma igenom henne som gällde. Därefter fick Axxa äntligen som hon ville, hon skulle gå i vattentrasken! Domen vart att, så vitt sjukgymnasten kunde se och känna, var Axxa så bra som hon kunde vara efter en sådan operation som hon genomgått! Så otroligt skönt!

De råd vi fick med oss hem var att öka promenaderna från 10 minuter 4-6 gånger om dagen med 5 minuter per promenad i veckan. I denna promenadtid är tiden hon får röra på sig inomhus inräknad. Hon ska gå i vattentrask, detta då rörelse i vatten ger minimal belastning på lederna samtidigt ger vattnets motstånd en avsevärt ökad träningseffekt. Givetvis ska då denna tid givetvis räknas bort från den tid hon får röra sig. Utöver det ska jag lyfta ett bakben i taget i några sekunder, 2-3 gånger om dagen, så att hon tränar upp balans, stadga och styrka. Tiden ska successivt ökas så att vi vid återbesöket till ortopeden Hugo är uppe i ca 10 sekunder per ben. Hon ska fortfarande endast gå i koppel på slätt underlag, inte göra några hastiga rörelser, gå i trappor eller hoppa. Det är med andra ord långsamt rehab som gäller!

Veckan efter satte vi igång rehaben hos vår vanliga fysioterapeut Charlotte. Där går vi nu en gång i veckan för kontroll och uppföljning, vattentrask och laserbehandling.  Då Axxa har lite ont i höftböjaren, ska jag även massera henne regelbundet.

Axxa traskar

Axxa i vattentrasken

För någon vecka sedan märkte jag att Axxa började ”släpa i” baktassarna när hon gick… Lite som när man åker långfärdsskidor fast hon lyfte tassarna ändå. Jag märkte även en liten skillnad i humöret, hon verkade lite tröttare och låg så jag misstänkte att hon hade ont. Varningsklockorna började ringa direkt…

Jag tog upp detta med Charlotte när jag träffade henne några dagar senare och hon kopplade direkt ihop det med att Axxa slutat med en av sina mediciner, Gabapentin, i samma veva. Omedelbart efter vårt besök mailade hon Hugo för att informera och fråga om råd. Dagen efter ringde hon upp mig och berättade att Hugo inte trodde att det var något bakslag utan att hon förmodligen behöver äta medicinen lite längre. Gabapentin är ett läkemedel som används för att behandla perifer neuropatisk smärta, det vill säga nervsmärtor. Hugo förklarade att Axxas ryggnerver har legat under (hårt) tryck så länge på grund av den lösa benbiten och ärrvävnaden kring den att det kommer ta längre tid för henne att bli smärtfri än vad som normalt gäller efter en sådan här operation. Han hade inte förväntat sig att hon skulle bli bra så fort så han förnyade receptet direkt och nu kör vi med den medicinen en månad till. Det känns som en logisk förklaring och jag känner mig återigen riktigt hoppfull!

Axxa just nu
– Kopplade promenader på slätt underlag 20-25 minuter, 4-6 gånger om dagen (total tid för ”stående”och rörelse är alltså max 2-2,5 timme om dagen)
– Vattentrask en gång i veckan
– Lyfta ett bakben i taget strax under 10 sekunder per gång, 2-3 gånger om dagen
– Massera höftböjaren, helst en gång om dagen
I övrigt är det stillhet (!) som gäller

Publicerat i Axxa, Var Dag | 2 kommentarer

Axxas ryggoperation

Tisdagen den 14:e december, dagen före operationen, var jag inte mig själv! Jag var ”smått” disträ och lättirriterad, men egentligen var jag såklart nervös. Onsdag morgon vid 6-tiden åkte jag ner till Strömsholm för att lämna in Axxa för operation. Jag brukar gilla att köra motorväg, att kunna ösa på både vad gäller fart och volymen på radion. Nu var det dock rätt obehagligt; det var mörkt, jättedålig sikt  och otroligt kladdigt på vägarna – det gick åt en dunk med spolarvätska! Hade helst velat åka lååångsamt men hade ju en tid att passa… Vi var där strax före 8 och jag lämnade kvar Axxa som så snällt följde med djursjukvårdaren. Vägen till jobbet var betydligt lättare att köra då det ljusnat även om jag i stort sett fick hålla fingret på spolarvätskespaken nu med.

På eftermiddagen ringde Hugo själv och berättade kortfattat att ”Axxas stora ryggoperation har gått bra”! Det var som att en sten föll från bröstet! Jag kände genast kände en sån enorm lättad och insåg att jag varit betydligt mer nervös och påverkad än jag trott! Hur det är så skulle de ju operera två ”saker” med en ryggnerv som gick i slalom däremellan! Självklart fanns tankarna på att hon kanske inte skulle klara narkosen, kanske skulle de komma åt ryggnerven och hon bli förlamad etcetera, även om jag försökt och lyckats ganska bra med att slå de tankarna ifrån mig.

Dagen efter ringde de runt lunch och berättade att allt verkade bra med Axxa och jag kunde få hämta henne under eftermiddagen! Vilket lyckorus jag kände, wow! Helt galet, men underbart! Gjorde klart det viktigaste på jobbet, det som måste bli klart innan jag hämtade henne för att sedan kunna gå på långledighet. Med mig hem från Strömsholm fick jag, i mitt tycke ovanligt nog, ett och ett halvt A4-papper med tydliga och informativa hemgångsråd.

IMG_4533

De tre första dygnen var Axxa jättedålig. Hon pep i stort sett 23 timmar om dygnet och en pipande schäfer är enormt enerverande, även om man vet vad orsaken beror på… Hon uppvisade alla tecken på biverkningar till följd av det smärtstillande Durogesic-plåster hon fick som en del av smärtlindringen efter operationen. Hon hade minskad aptit, var lite förvirrad, oerhört orolig och lite lagom vinglig på benen utöver det. Hon ville helst inte vara ute mer än 4-5 minuter åt gången… Våra promenader gick i Marlontempo, vilket passade utmärkt då han var hemma med öroninflammation, så vi gick i cirka 2 km i timmen och Marlon kunde hålla kopplet hela promenaderna alldeles själv! Ni förstår att hon inte var sig själv…

Jag tog bort plåstret på fredagseftermiddagen och på lördag morgon var min vanliga Axxa tillbaka igen! Lika jobbigt som det var att se henne så dålig de första tre dagarna, lika jobbigt var det nu att ha henne instängd och bara gå korta långsamma rastningar… Det är som att försöka gå med en rodeohäst i kort koppel… Hon försöker både rulla sig, galoppera och  stegra sig – ibland allt på samma gång, phew!

IMG_4580

Axxa i sin bur av kompostgaller

Nu anser sig Axxa var frisk, hon verkar tycka att hon mår hur bra som helst! Hon kan inte förstå varför hon inte får gå längre promenader, inte får trava eller springa, inte får gå i trappor, hoppa ut och in ur bilen eller ens få vara ute på tomten som hon vill. Inte heller förstår hon varför hon 90 procent av tiden måste ligga i den lilla hagen vi gjort att kompostgaller… När vi kommer in från en rastning går hon ofta direkt fram till grinden ner till undervåningen, den väg vi vanligtvis tar när vi ska ut på promenad och så står hon där och viftar lite hoppfullt på svansen…

IMG_4554

Fördiska grytor och kastruller är den vardagsaktivering hon får just nu…

Fram till tre veckor efter operationen ska hon vila så mycket som möjligt hemma. Hon får endast gå mycket korta rastningspromenader, cirka 10 minuter 4-6 gånger per dag, alltid i koppel och på slät mark… För att hon ska slippa ligga instängd dygnet runt däremellan och få vara mer delaktig i familjen har vi valt att gå färre och kortare promenader. Vi går nu tre promenader på cirka 8-10 minuter per dag samt en minimini på ca fem minuter. Resten av tiden lägger vi på att hon ska få vara med familjen och få röra sig lite lös inomhus. Hon är ju oerhört lugn inomhus så ur den aspekten är det inga problem, det gäller bara att försöka ha koll så att hon inte är lös för länge och därmed rör sig för mycket…

Om någon dag är det dags att ta stygnen och om cirka en vecka är det dags för första rehab-besöket, den gången på Strömsholm. Därefter följer en lång period av rehab och successiv ökning av kondition och styrka samt ungefär 6-8 veckor efter operationen ett återbesök hos Hugo.

Framtiden ser ljus ut! I hemgångsråden står att de flesta hundar kan återgå till ett normalt och aktivt hundliv efter den här operationen. Man ska vara försiktig med rörelser som utsätter den bakre delen av ländryggen för extra belastning, så som hopp över höga hinder, kryp och skyddsarbete. Men det står också att dessa moment kan tränas enstaka gånger, dock ska man undvika att ”nöta” för mycket. För mig känns det helt fantastiskt! Inte för att jag planerar att vi ska träna skydd eller något liknande påfrestande men vi kommer med största sannolikhet kunna leva ett väldigt aktivt liv och träna en del, något som både jag och Axxa saknar!

Publicerat i Var Dag | 4 kommentarer

Axxas röntgenbilder, uppskjuten operation och annat

Röntgenbilder
I förra inlägget missade jag att lägga in Axxas, enligt ortopeden, otroligt intressanta röntgenbilder så här kommer de istället. Tre bilder, på tre olika diagnoser mellan samma två kotor! Dessa går då Axxas ryggnerv slalom mellan…

image1Här är en bild på OCD:n, dvs den lösa benbiten som kapslats in i ärrvävnad

image2Här är en bild på det större diskbråcket, det mindre är mellan kotorna framför. 

image3Här ser ni bilden på de tre ”luftbubblorna”. Samtliga bilder är från område L7S1

Operation
På fredagen var jag alltså på Strömsholm med Axxa och redan på måndag morgon ringde de från kliniken och erbjöd en tid för operation, här var det snabba bud! Ortopeden skämtade verkligen inte när han sa att han skulle prioritera Axxa och operera henne innan jul! Den 10:e december fick vi operationstid!

De kommer alltså operera det större diskbråcket samt operera bort den ”lösa” benbiten, vilken kommer ersättas med fett från annan del av kroppen då de inte kan lämna ett tomrum mellan kotorna. Anledningen till att förra bloggrubriken var på engelska är för att veterinären är tysk och har svårt att förklara utförligt på svenska så vi körde hela genomgången på engelska med inslag av svenska och ett par tyska ord vilket fungerade finfint. Strömsholm håller på att bygga upp ett ryggcenter, vilket Hugo är chefsveterinär för och han har arbetat som specialist inom ryggkirurgi i många år, vilket känns tryggt inför operationen. Hugo var väldigt öppen och rak i sin kommunikation, det han sa kunde kanske låta hårt, men jag föredrar raka puckar och inga omskrivningar så även om det kändes som att få en hink kallvatten över sig så passade det mig bra.

Fysioterapeut/Rehab
På måndagskvällen hade vi en tid bokad hos hennes fysioterapeut. (VA?!? Har din HUND en egen fysioterapeut?!? Har varit en kommentar från flera av mina kollegor, haha). Charlotte känner ju mig och Axxa väl efter alla år och hon hade beställt journalkopia redan på fredag eftermiddag! Hon och veterinären från Animalen fick en chock när de läste journalen, ingen av de anade hur illa ställt det var med henne… Inte så konstigt, det anade ju inte ryggspecialisten på Strömsholm heller fören han såg plåtarna från magnetröntgen…

I vart fall pratade jag med Charlotte om operationen, eftervården och efterföljande rehab mm och hon rekommenderade operationen så det känns som att jag tagit helt rätt beslut, vilket är skönt. Dessutom poängterade hon att Axxa tycker ju att rehab är… Jättekul!!!

image”Sluta snacka och släpp in mig i vattentrasken nu!!”.  Bilden är tagen efter att Axxa försökt hoppa över väggen och in i trasken ett par gånger…

Uppskjuten operation
I mitten av förra veckan ringde de från Strömsholm och meddelade att operationen den 10:e måste skjutas upp pga en brand, den kan ni läsa mer om HÄR. Hon sa att Hugo läst igenom journaler och återigen vill han absolut operera Axxa före jul och hon kommer alltså återigen att prioriteras varför vi fick en av de första operationstiderna. Redan den 15:e december är det dags. Hon kommer opereras den 15:e och stanna kvar åtminstone ett dygn, eventuellt två och möjligtvis längre men troligtvis inte. Pratade med chefen och kom överens om att när de ringer från Strömsholm och säger att jag kan hämta Axxa så går jag på en tidig, och lååång, julledighet!!! Jag kommer dock vara bunden vid hemmet i början så om någon vill komma förbi på fika är ni sååå välkomna!!

Nu…
Det tog några dagar att landa i allt men sen vände det och jag känner mig väldigt hoppfull!! Just nu lever vi ungefär som vanligt. Axxa är lös på tomten och går in och ut lite som hon vill. Vi går våra vanliga promenader, dock har vi dragit ner på de allra längsta så maxlängd är 6-7 km. Är hon lös i skogen så ”styr” vi mer, hon får inte hoppa och springa som hon brukar utan får ta det lite mer lugnt och kontrollerat. Vi har även bytt ut rehabövningarna till sådana som är mer anpassade till hennes diagnos och hon äter NSAID. Största skillnaden är egentligen att hon har täcke på sig så fort hon är ute.

IMG_3935 bloggDessa hopp och skutt är ett minne blott, just nu i vart fall.

Fortsättning följer…

 

Publicerat i Axxa, Var Dag | 3 kommentarer

If I were your dog…

Efter röntgen satt jag i väntrummet men en sovande Axxa, de ville ha henne lite trött om veterinären ville känna mer på henne när hon hade lugnande i kroppen. När ortopeden och djursjukvårdaren kommer dit ger de dock Axxa en uppiggande spruta, sen säger veterinären till den andra att det är bra om han kan sitta där med Axxa under tiden hon piggnar till så kan vi gå och titta på bilderna och prata under tiden. Jag fick direkt en olustig känsla… Vi hinner knappt in på rummet där vi ska titta på bilderna innan ortopeden vänder sig om, tittar på mig och säger ”If I were your dog I would scream in pain all the time…”! Han tystnar och säger sen ”det är en riktigt tuff hund du har!”, ”som har så ont och inte säger någonting”! I would scream in pain”…
Jag som varit så hoppfull fick nästan en chock!

Han tar fram bilderna och visar bilden på det lilla diskbråcket mellan kota 5 och 6 och bekräftar att det är ett diskbråck, men litet. Minns faktiskt inte vad han sa mer om det… Sen är det dags att titta på kota 6 och 7. Då tystnar han igen, upprepar att jag har en riktigt tuff hund och så visar han bilder från olika håll. Han börjar med att bekräfta att det sitter ett diskbråck även där, större än det vid kotan innan. Det är det som gör att hon har ont nu, i det här skedet. Sen visar han en bild på tre svarta punkter i samma område och berättar att min hund är riktigt intressant då hon här har tre luftbubblor mellan kotorna, vilket är väldigt ovanligt. Därefter kommer den sista bilden på samma område och jag får bekräftat att skuggningarna på bilden från Animalen är OCD… OCD i ländryggen vilket är mycket, mycket ovanligt – även på schäfer. Mycket intressant… Hon har alltså en lös benbit som ”brutits loss” från ena kotan och som legat ”lös” mellan kotorna. Det har hon haft hela livet och detta gör ont! Och det innebär att hon har levt med smärta hela tiden, i hela sitt liv. Detta eftersom det trycker på nerven… Det har bildats ärrvävnad kring benbiten och det bildas mer och mer ärrvävnad hela tiden vilket gör att ärrvävnaden blir större, tar mer plats och trycker mer och mer på nerven. I Axxas fall kan inte nervtråden gå rakt i ryggkanalen utan den går i slalom runt benbiten. Jag har ju tyckt att hon ibland ”tappar” bakbenet, att det ”halkar efter” någon gång emellanåt de senaste åren men det är det enda jag märkt och det har vi kontrollerat utan att hitta något – jag har trott att det varit hjärnspöken men här har vi säkert förklaringen…

Hon har alltså tre (!) diagnoser bara mellan kota 6 och 7 och har levt med värk hela sitt liv, även om den nu är intensifierad på grund av diskbråcket… Det är rätt svårt att ta in…

Det positiva i allt är att det här går att operera och sköter man rehaben är prognoserna goda.
Vi pratade om de alternativ som finns och det är egentligen tre;
1. Låta henne fortsätta som det är så länge det håller
2. Låta henne fortsätta som det är så länge det håller och därefter eventuellt operera
3. Operera så snart som möjligt

Fakta är att:
– Hon har ont
– Hon är åtta år och blir inte yngre
– Ärrvävnaden växer hela tiden
– Hon är pigg och glad och har en sprudlande livslust

IMG_3544

Efter en del frågor och kort övervägande bestämde jag mig för att operera så snart som möjligt. Ingenting blir bättra av att avvakta, tvärtom, och ju mer ärrvävnad det blir desto svårare blir operationen. En operation innebär att man tar bort benbiten och ersätter den med fett från andra delar av kroppen då man inte kan lämna ett tomrum. Missköter man rehab:en kommer det bildas ny ärrvävnad runt det implanterade fettet och man är tillbaka på ruta ett…  Sköter man däremot rehaben så kommer hon kunna ha ett ”normalt” hundliv. Hon kommer kunna vara lös i skog och mark, vi kommer kunna jogga/springa ihop, vi kommer eventuellt kunna cykla ”moderat”, simning och vattentrask är bra. Hon kommer dock inte kunna träna skydd och andra ”hårda” aktiviteter. Hårda aktiviteter sysslar vi ändå inte med nu och för mig är inte det viktigt. Det viktigaste är att hon kan ha ett aktivt, berikande hundliv utan smärta!

IMG_3485

Det var tuffa besked och det tog ett tag innan jag kände mig redo att köra hem. På vägen hem fanns tid att reflektera. Över de aktiviteter vi sysslat med under vår tid tillsammans…
Skyddet – hon älskade skyddet men var stressad och frustrerad i vissa situationer. Nu funderar jag på om det kanske beror på en enorm vilja att utföra momenten men att smärta gjorde henne frustrerad/tveksam i vissa övningar? Hon var dock alltid väl uppvärmd, både genom promenad men även genom riktad uppvärmning och jag var noga med nedvarvning.
Sök – alltid uppvärmd
Lydnaden – var/är hon oftast väl uppvärmd
Agility – samma där
Hon har alltid täcke i kall bil och kalla träningar
Ovanstående har ingenting med diagnoserna att göra men jag känner att jag kan ha gott samvete då jag gjort allt jag kan för att min hund ska hålla och må bra så länge som möjligt, efter det jag vetat och under de förutsättningar jag trott att vi haft. Det känns i vart fall oerhört skönt och det har säkert bidragit till att hon hållit så bra som hon gjort.

 IMG_0964 - Kopia    SONY DSC

Under åren har vi tränat med och för samt umgåtts med många otroligt duktiga hundmänniskor och vi har varit hos veterinär och ortoped vid andra ärenden/skador men ingen har ens antytt att att hon kanske har ont, i ryggen. Hon har aldrig haltat eller markerat, förutom vid andra skador och hon har gladeligen hoppat massor både under träning och lös i terräng. Därför har jag aldrig anat att hon haft ont, det har helt enkelt inte ens funnits med på kartan…

IMG_5344

På hemvägen bröt jag ihop, fick svänga av och stanna bilen. Ringde Lindha och pratade en lååång stund. Det är så oerhört skönt att ha vänner med samma liv som en själv, där hunden i första hand är en familjemedlem men även en hobby och en del av en livsstil. Som delar ens värderingar i vad som är okej och inte och vad som är ett okej hundliv för den typ av hund vi har. Som man kan diskutera med och man vet att man får ärliga svar, som tänker både på en själv och på hunden. Skönt att kunna ventilera men även att få skratta lite mitt i allt.

Utfallet av besöket är svårt att ta in och ännu svårare att ta in är att hon ska ha levt med konstant värk och att hon bör ha jätteont nu. Jag kan inte ta in det riktigt och jag kan inte se det på henne…

Ikväll har vi en tid hos fysioterapeuten och det ska bli skönt att få bolla tankar och idéer med någon som är duktig på hundars fysik och som känner Axxa sen många år tillbaka.

funäsdalsberget-fredag-den-14,13 funäsdalsberget-fredag-den-14,15

Publicerat i Axxa, Var Dag | 6 kommentarer

Axxas ryggutredning

För flera veckor sedan var jag på Animalen med Axxa då jag misstänkt att något inte var som det skulle, det kan ni läsa om HÄR. Eftersom hon fick in främmande föremål i tassen som vi fick operera ut vart det fullständig vila i någon vecka. Såret gick upp och det vart långvila i totalt ca fyra veckor till…

Något dom visade sig vara bra för ryggen, inget ont som inte har något gott med sig…
I vart fall så den femte oktober skickades en remiss till Strömsholm och efter rejält schabbel från deras sida, inklusive fyra telefonsamtal från mig och ett från Axxas veterinär, så sitter vi nu i väntrummet x antal veckor senare!

Under tiden vi väntat på tiden på Strömsholm har vi påbörjat rehab. Direkt efter första veterinärbesöket fick vi bara gå en kilometer i taget som vi fick öka med en kilometer i veckan, om det gick bra. En gång i veckan åker vi nu till Animalen i Södertälje för att träffa vår underbara fysioterapeut Charlotte för vattentrask, laser och genomgång. Hemmaövningarna jag fått med mig är att:
– en gång om dagen (efter dagens längsta promenad) stretcha bakbenen bakåt, dock inte för högt får då ”kniper man åt” L7S1 och det kan göra ont och det vill vi ju inte, känns konstigt att stretcha ”halvdant” men det är inte för rörligheten vi stretchar utan för att hon hade ont i höftböjarmuskeln.
– Balansera med frambenen på en ”fitpaw halvboll” för att träna de små coremusklerna, helst 5×1 minut om dagen
– En gång om dagen gå minst 5-10 bra steg i skänkelvikningar åt varje håll.

Efter vårt tredje besök verkar det mest akuta (en inflammation) vara över och jag ska börja känna av var hennes gränser går. Lyckan jag kände när jag fick ordinerat att börja springa med henne! Tänk att man kan bli lycklig för något sånt!!
Rehabjoggen ser ut som:
Uppvärmning: 10-15 minuters (rask) promenad
Rehab/provokation: jogga/springa 1 minut, gå 2 minuter x 5 = totalt 15 minuter
Nedvarvning: minst 10-15 minuters (rask) promenad

Hon får även börja vara lös i skogen under ordnade former, inget ”tokspring”!!
Dock så är hon lös blir det ingen rehabjogg och tvärtom för om hon visar någon reaktion måste vi veta vad det är som gör att hon reagerar. Vi har hunnit rehabjogga två gånger och hon har varit lös i skogen tre gånger (2 korta stunder och en längre) och har inte märkt att hon varit stel eller något!

Idag har då träffat ortopeden Hugo som tyckte att hon travade fint men i ”vingeltestet” där han kraftigt ”puttade” henne från sida till sida såg han att hon är lite vinglig i höger bakben… Hon reagerade, i mina ögon, kraftigt vid provokation av L7S1 då hon pep till högt – det ska mycket till innan hon piper… Veterinären å andra sidan sa att det bara var en lindrig reaktion och eftersom hon hoppar in och ut ur bilen etc så bör det inte vara något större och ingen eller lite smärta. Han tittade även på plåtarna från Animalen där han såg små pålagringar vid L-kota 1, 2, 3 och 4. Han såg även ett misstänkt litet diskbråck (kan även vara OCD vilket är mycket, mycket ovanligt – även på schäfer) mellan L-kota 6 och 7, men det kan även vara höftbenen och ryggkotan som överlappar varandra så det var svårt att se på de bilderna. Utöver det har hon också pålagringar/degeneration vid L7S1…

När han tittade på Animalens bilder frågade han om hon har/haft ett aktivt liv samt om vi tränat skydd – hennes rygg visar på tydliga ”arbetsskador/-förslitningar”…
Det hela låter ju illa, men inget verkar vara alarmerande utan det är ”mycket men smått” så jag känner mig hoppfull. 😀

Så, nu sitter vi och vänta på att det lugnande ska börja verka och så blir det CT-röntgen av hela ryggen!

IMG_4393.JPG

Publicerat i Var Dag | Lämna en kommentar